Martina Sköld

Jag har i hela mitt liv fått skämmas för att jag är blyg och inte pratar hela tiden. Jag vet det, det gör jag. Folk har ändå alltid klagat på det. Jag pratar nästan aldrig i en grupp men jag pratar mer när jag umgås med en eller två personer vid ett tillfälle.

Men så vid en utvärdering i basgruppen förra terminen sa nog min handledare något jag inte väntat mig. Hon sa att jag ofta var tyst men att hon såg att jag lyssnade och tog till mig det som sades en bra egenskap för en blivande sjuksköterska. Då kände jag att sjuksköterska verkligen var det jag ville bli och passade som. Äntligen någon som fattade att jag var en lyssnare och inte en babblare.

Tänk om alla var babblare och ingen lyssnade? Den frågan har jag undrat över många gånger.

Något som verkligen har stört mig under alla år är folk som alltid ska klaga över min tysthet när de själva är minst lika tysta. Jag skulle aldrig någonsin klaga på en som inte prata så mycket för att jag själv tycker det är svårt ibland.

Jag skäms inte lika mycket nu. Jag vet ju att jag är en lyssnare. Skit på er säger jag till de som alltid ska klaga på saker hos folk hej vilt.

Min lilla älsklingsNour! Hon ska aldrig behöva skämmas för några egenskaper. Jag hoppas bara att jag kan hjälpa henne utveckla de saker hon är bra på.