Onsdagkväll
Jag blir ofta arg åt andra även om de inte ber om det. Det känns liksom i hela min kropp när jag tycker att andra behandlas orättvist. Jag kommer alltid stå upp för dom jag tycker om. Ibland är det ganska jobbigt och kanske bortslösad energi att bry sig om andra men jag orkar verkligen inte med orättvisor. Om det är något jag tycker så tycker jag det. Jag har mina värderingar. Jag hoppas verkligen att min lilla unge ska känna rätt och fel när hon växer upp och också kunna argumentera varför. Så viktigt att kunna prata, diskutera och också lyssna. Ikväll är jag arg åt andra. Man behöver faktiskt inte ta massa skit. Man kan säga ifrån. Och man behöver inte vara dum för att man just säger ifrån.
Ibland känner jag mig ganska schizofren... Även om min kärna är densamma så anpassar man dig till olika situationer. När jag bara är mig själv hemma kan jag ofta få panik och nojja när det händer saker men om det istället skulle hända något på jobbet är jag hundra på att jag reagerar och agerar. Snabbt och problemlösande. Och om någon skulle be mig om hjälp skulle jag också göra detsamma. Men är det en själv det handlar blir det alltid en annan sak. Undrar varför det är så? Någon mer som är lika?
Precis som när jag klev på en glasbit när jag gick ut badkaret. Jag tänkte inte ens tanken att åka till akuten. Det tog lång tid innan jag liksom accepterade att åka in. Skulle det tillexempel varit T eller Nour hade jag bara tagit dom på axeln och släpat med dom vare sig de ville eller ej.
